När Wilma ändå håller på så kan väl jag också dra min och Nickels historia. (har ändå inget att göra så...)

 

Ja, vart ska man börja? Jo, det var väl när jag red mitt första år på ridskolan (för ca 6-7 år sedan). Jag hade ridit Cajsa i kanske 7 lektioner och nu var de dags att byta häst tyckte jag. Min dåvarande favorithäst var Påsen, och skulle kunna ha dött för att få rida honom. Men när jag kom som vanligt in i stallkontoret för att pricka av mig så stod det Nickel till min väldigt stora besvikelse. Jag hade redan fördomar om den hästen eftersom min bästa vän Maya hade ridit honom första gången hon red på Säby och då hade de varit tvugna att vara 3 personer inne hos honom för att göra i ordning honom. "Så sur va han", hade Maya sagt. Men hur besviken och rädd jag var för den hästen så var det bara att gå in och göra i ordning honom. Med mamma som höll i hästen i grimman borstade jag snabbt av hästen och sadlade och tränsade. Men till skillnad från Cajsa så var han ganska pigg och han var rolig att rida tyckte jag, men jag hade ingen annan tanke åt det utan fick rida honom 1 lektion till innan jag bytte häst igen.

Sen gick det ett år och sen kom man till det här stadiet då man ville bli skötare. Eftersom Påsen som då fortfarande var min favorit och var det något år frammåt inte hade några lediga platser för skötare så blev man väl tvungen att hitta någon annan att sköta. På den tiden jag ville bli skötare så var det nästan proppfullt med skötare på alla hästarna men sen fanns det ju ett par som hade lediga platser och en av de var Nickel. Tänkte inte så mycket på hans humör utan önskade honom i andra hand efter Påsen. Sen gick det väl någon vecka innan de nya skötarlistorna kom upp letade ivrigt efter mitt namn och hittade det på Nickel. Blev överlycklig över att äntligen ha blivit en skötare! Men min och Nickels historia började inte precis lyckligt... Hästen va rena rama mardrömmen att sköta. Han var så grinig och sur och försökte bita och sparka mig så fort jag var inom räckhåll. Eftersom jag var så pass liten så blev jag såklart rädd för honom och ville sluta sköta honom. Så en kväll satt jag hemma och skrev ett mejl till den skötaransvarige om att jag inte ville sköta Nickel mer. Men när jag klickade på skicka så stod det att det inte gick att skicka. Jag klickade några gånger men utan resultat. Bestämde mig då för att ge mig och Nickel en chans till och att jag fick ta och bli lite tuffare. Så jag fortsatte sköta honom och han var fortfarande lika grinig, men nu förstod jag att han bara gjorde det för att skrämmas. Men tillsut blev han allt mindre grinig mot mig och han började acceptera mig mer. Det fick mig att fortsätta kämpa eftersom mitt jobb visade resultat. Och i längden blev också mina känslor starkare för honom. Men att han var grinig och sur var inte mitt ända problem. Tänker inte dra upp några namn men jag hade väldigt stora problem med en av hans andra skötare. Många som känner mig och ha varit i stallet länge vet vem det är men jag tänker som sagt inte säga vem det är. Kan väl bara säga att hon var väldigt kylig mot mig och att hon skrev anonymt elaka saker på min bdb (bilddagboken.se eller dayviews som det heter nu), som tex "Sluta hålla på med MIN häst"osv... Hon skrek också i stallet till mig en gång att inte röra Nickel. Men det var bara att ignorera och tillslut så slutade hon att rida på säby. Nickel hade också en annan skötare som faktiskt var väldigt snäll mot mig så det var ju en lättnad!

Hur som helst så började jag med åren att tillbringa mer tid hos Nickel. Han blev allt snällare och jag älskade honom allt mer. Minns första gången han gnäggade åt mig, och första gången jag fick rida hem honom från sommarhagen. Det blev många minnen och sen på hösten 2010 fick jag äntligen hyra honom varje lördag i en månad. Red som en åsna på den tiden men det brydde jag mig inte om, allt jag brydde mig om var den timmen då Nickel var MIN! Låter löjligt men så var det. Gjorde inte så mycket när jag red honom, kunde inte rida hästen i form utan vi red bara lungt runt. Och sista hyrningen släppte jag honom lös i ridhuset och han tyckte det var så himla kul att få springa runt! Men med åren så blev Nickel såklart äldre och i vintras förra året kom första hältan. Blev inte så jätteorolig, utan trodde bara att han hade lite ont och att det skulle gå över snart. Men han fick vila länge innan han blev frisk igen och skulle sättas igång (jag fick äran att göra det!) Trodde att faran var över, men så var det inte... Hältan kom igen och när han blev frisk igen kom den tillbaka. Började bli jätteorolig över honom, men det är inget jätteallvarligt utan bara hans leder som blivit gamla och spökar lite. Nu har han fått vila  under sommaren och jag ber om att han ska bli frisk nu. (Om jag gett ut för mycket information nu så ber jag tusen gånger om ursäkt...)

Ja nu har jag gjort en lång historia mindre lång, och nu står vi här. 4 år firar vi den 8 september och förhoppningsvis ska det bli flera år. Jag älskar den här hästen över hela mitt hjärta, och jag vet inte vad jag gör om han lämnar mig, han har liksom "alltid" stått på Säby. Och efter allt mitt slit så har han blivit så snäll mot mig, det hoppar alltid i hjärtat av lycka när jag möts av hans gnäggningar när jag ropar hans namn när jag kommer in i stallet eller när han står så snäll i spiltan när jag hjälper ett par nybörjare som han varit arga mot. Kan inte beskriva min kärlek till honom i ord och min största dröm är att få köpa honom. Att han ska få bli MIN på riktigt. Gå långa promenader, skritta ut barbacka och ge honom den pension han förtjänar efter ett långt liv som trogen ridskolehäst. Jag vill kunna se honom varje dag som min egen innan hans liv här på Jorden är slut.

 

Jag har väldigt svårt att uttrycka mina känslor i ord, men jag kan lätta på hjärtat genom att skriva de. Jag hoppas de vuxna från stallet ser det här och förstå vad jag och Nickel gått igenom, och kanske också försöker att ger oss en chans att det ska bli vi två i framtiden... Först och främst vill jag att ni ska veta att han gör mig lycklig.

 

Kan inte skriva mer eftersom tårarna bara rinner, och min text är redan alldeles för lång. Men kan bjuda på lite bilder...

 

Tack för att ni tog er tiden att läsa detta!

 

/ Jessica

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag älskar dig Nickel. Nu och föralltid! <3